Tvinga, forcera och driva på. Det är det man som förälder måste göra med sitt barn. Peppa, vara en cheerleader, uppmuntra, se barnet gråtandes och kanske skrikandes gå till den andra föräldern emot hens vilja. Föräldern som också är din förövare.
Att ha barn med en förövare är långt ifrån lätt. Det är faktiskt helt ärligt ett helvete som tar alla pris. Pris som inte är en belöning för en bra prestation eller representerar något positivt. Tvärtom, det är förödande, som att man inte redan genomlidit nog, så ska man nu resten av livet behöva ha en sammansvetsad länk med sin förövare även efter en separation. Vilket familjerätten förmedlade högt och tydligt under ett samarbetssamtal mellan mig och min förövare. Bara för att rubba in det uppenbara ännu mer. Det är precis som att vara fastkedjad med smärta. Våldsutsatta kvinnor främst men även män tvingas att fortsätta ta emot kränkande ord och handlingar då man förväntas idag att utan problem kunna upprätthålla sin kontakt med sin förövare. Man tvingas för att det anses vara barnets bästa att umgås med en manipulerande och oberäknelig part. En part som enbart ser sitt egna syfte med att ha barnet hos sig. Som med enklare ord, skiter fullständigt i vad barnens bästa är. För en förövare med narcissistiska och psykopatiska drag så är barnet enbart en spelpjäs i något mycket större. Barnet kan exempelvis vara en förlängning av förövarens ego, som en trofé, enbart något att visa upp för att vinna över fler empatiska ögon på sig. Precis som med det hederliga ”hundtricket.” Barnet används också som ammunition, som ett redskap för att skapa mer förstörelse och misär riktat till och emot dig. Inte nog med att man fortsatt får ta emot slag i olika bemärkelser, så orsakar det även ödeläggande konsekvenser för barnet som precis som du, ofrivilligt hamnar i skottlinjen.
Barnet kan även bland annat:
- Bli en budbärare, där förövaren ber barnet framföra sina påhopp gentemot dig. Kan vara subtilt inbäddat såsom mindre inbäddat.
- Barnet kan bli det man kallar för ”the golden child”, som innebär att ett barn blir favoriserat om syskon eller fler barn finns med i bilden. De andra barnet blir då ignorerat och försummat på olika sätt och vis. Mindre uppmärksamhet, mindre gåvor etc.
- Barnet kan bli manipulerat att ta förövarens sida. Det man också kallar för ”föräldraalienation”. Det innebär kortfattat att barnet tar avstånd eller avisar den andra föräldern som barnet tidigare haft en bra och fungerade relation med, utan att det finns några konkreta grunder till avvisandet.
- Barnet kan uppvisa ett självskadebeteende.
Enligt rättsväsendet så anser dem att förövaren alltid (nästan) ska ha rätt till sitt barn, hur olämplig hen än må vara. Den större delen av tiden så predikar de alltså att barnet mår bättre av att exponeras av båda föräldrarna, än att vara utan den föräldern som är en förövare. Nu har det dock lämnats in en lagrådsremiss som lyder enligt nedan:
Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet.
Stockholm den 4 mars 2021
Morgan Johansson
Mattias Larsson
(Justitiedepartementet)
Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll.
Mer än 200 000 barn lever i hem där det förekommer olika former av våld.
Att utsättas för att bevittna brott inom familjen kan vara förödande för ett
barn. Forskningen visar att ett barn som bevittnar brott löper ökad risk för
att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa på både kort och lång sikt. För att
stärka det straffrättsliga skyddet för dessa barn föreslår därför regeringen
att det införs ett nytt gradindelat brott, barnfridsbrott, som innebär att det
blir straffbart att utsätta ett barn för att bevittna vissa brottsliga gärningar,
såsom vålds- och sexualbrott, i nära relation. Straffet föreslås vara fängelse
i högst två år. Är brottet grovt döms för grovt barnfridsbrott till fängelse i
lägst nio månader och högst fyra år. Det föreslås även en särskild
straffskala för ringa brott. Vidare föreslås att rätten till särskild
brottsskadeersättning för barn som bevittnar brott ersätts med en rätt till
skadestånd. För att stärka barnens ställning generellt utvidgas även
uppdraget för den som är särskild företrädare för ett barn enligt lagen om
särskild företrädare för barn.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2021.
https://www.regeringen.se/493133/contentassets/f2680707347f428697bc6920d86dd2fd/barn-som-bevittnar-brott.pdf
Man kan nu innerligen hoppas att detta träder igenom, då är vi ett litet litet steg in i rätt riktning, men fortsatt med en stor och lång väg kvar att ta oss förbi. För hur rimligt är det egentligen att:
- Att en person som förstör andra människor via sina handlingar och ord anses vara en bra förebild för barnet?
- Hur kan det vara bra att barnet får vara omkring en förälder som inte tillåter barnet att få känna sina känslor, utan att istället få sina känslor nedvärderade och ignorerade?
- Hur kan det vara bra för ett barn att tro att kärlek får man enbart utifrån prestationer?
- Hur kan det vara hälsosamt att barnet dagligen introduceras för nya kvinnor och/eller män som pappa eller mamma involverar?
- Hur kan det vara barnets bästa att förflyttas konstant mellan olika hem, och att inte få ha en trygg punkt, ett rum möblerat utifrån barnets behov?
- Hur kan det vara okej att barnet får bevittna fysiskt våld som har utövats eller som utövas?
- Hur kan missbruk vara lämpligt att exponera sitt barn för?
- Hur kan kriminalitet vara positivt gentemot barnet?
Igen, det är barnets bästa som ska belysas och inte en enskild förälders behov eller rättigheter. Ibland är inte det alltid barnets bästa att umgås med en förälder som uppvisat eller uppvisar manipulerande drag med allt vad det innebär. Det tidigare våldet precis såsom pågående gentemot mot mamman eller pappan ifrån den andra föräldern bör väga tungt i hur umgänget regleras. Barnkonventionen lagstiftades tillslut, men ändå så följs inte denna till punkt och pricka, den följs knappt till punkt. Utöver det så hittar förövaren kryphål tillsammans med den medvind de får i ryggen ifrån olika instanser när de gladligen tar på sig offerkoftan för att få igenom sina egna önskemål och tycken. Enligt förövaren är ju detta oftast bara ett krig som ska vinnas, där alla medel är tillåtna. Det problematiska är bland annat att allt våld (jag är nu beredd på att säga allt våld) börjar med den psykiska misshandeln. Den emotionella våldtäkten där de bit för bit tar över ens förstånd, sunda förnuft, ens magkänsla, identitet och ens liv. Förövaren bryter ner dig, får dig att ifrågasatta ditt värde, din verklighet. Isolerar dig, får dig att gå med på saker långt över din gräns. Förövaren normaliserar onormalt beteende över tid. Som sedan känns okej, bekant, och tryggt. Förövaren skapar en falsk trygghet som får dig att förlita dig och ty dig ännu mer till hen, samtidigt som du trycker bort familj och vänner, som egentligen representerar den riktiga och viktiga tryggheten.
Och hur kan man då göra för att bevisa detta utan att själv låta som den ostabila när man enbart försöker berätta sin sanning? Hur kan den psykiska misshandel lättare få fotfäste hos myndigheter, när allt de hela tiden kräver är konkreta bevis? Vad begär dem att man ska göra förutom att öppna upp sig om det? Blåmärken och ärr har vi alla våldsutsatta, vissa mer synliga för blotta ögat än andra. Vissa förövare, mer förutsägbara än andra. Vissa förövare mer subtila än andra. Ska den som varit utsatt för psykisk misshandel säga: Välkommen in att kika in i min själ, se hur tom jag är. Se vilket skal förövaren lämnade åt mig, som jag återigen måste försöka fylla upp med pusselbitarna som ligger i hens hand. Tusen småbitar som inte längre passar in i mig. Inget känns bra eller bekant. Jag har ont, fysiska besvär, till och med min grund, min kropp säger ifrån. Säger stopp, sa stopp! Men ändå så ifrågasätts sanningen som man orkat berätta, som man vågat berätta om. Man kan till och med få höra att man själv som utsatt är den instabile då det är lätt för förövaren att peka fingret på dig när ditt känsloregister öppnas upp i samband med detta. Det blir då istället en hårfin gräns om hur mycket och hur detaljerat man kan berätta om sin sanning när det är barn involverat. Du skulle kunna höra att du behöver hjälp via exempelvis samtalsrådgivning för att du nu blottat dina ärr. Ärr som skapats ifrån din förövare. Fokuset hamnade nu istället på dig, där myndigheterna ifrågasätter din ork att kunna ha ditt barn hemma. För att summera, vi måste ha ändringar ifrån våra myndigheter såsom familjerätten som ofta är den första instans som man hamnar hos inför en eventuellt vårdnadstvist där en utredning görs. Utredningen baserar sedan tingsrätten ofta sitt beslut på, inte alltid men nästan. Vi måste ha mer kompetens inom familjerätten där de kan se igenom en manipulativ person, som kan syna hens konstanta försök att enbart vinna ett spel, spel med insatser som är människors välmående och liv. Barns välmående och liv. Man måste höra mer på den utsatta, man måste bemöta den utsatta på en nivå som hen orkar med. Man måste hitta förhållningssätt som gör att man slipper ha en direkt dialog med sin förövare. Man måste förstå att barnet inte alltid mår bäst av att vara med båda föräldrar, och att en trygg och stabil förälder räcker mer än nog för barnet.
Sen är det viktigt att vi ser att våld är våld. Psykiskt, fysiskt, latent, sexuellt och ekonomiskt är några att nämna. Allt våld bör klassas som våld och inte förskönas beroende vad för kategori våldet hamnar inom i lagens mening. Barnet har ingen som helst delaktighet i sitt våld som sker indirekt såsom direkt gentemot hen. (Och såklart inte vi vuxna heller.) Att utsätta ett barn med en part som utövat någon typ av våld eller som fortsatt gör det, bör inte anses vara för barnets bästa. Punkt.
Ofta målas vi utsatta upp som den part som försvårar och som inte kan ”släppa” det som varit. Som att vi skulle kunna förbise det våld som förekommit och förekommer än idag. Myndigheterna uppmuntrar gärna oss våldsutsatta att släppa alla emotionella känslor kopplade till det förflutna eller till vår nutid, för att enbart praktiskt lösa barnets situation framåt, där igen, båda föräldrar ska eller (bör) vara lika involverade. Det enda de upprepar, precis som en trasig CD-skiva med hack, ”sakligt”, det måste vara sakligt. Och ja, våldet är sakligt, men de anser inte att de behöver hela bakgrunden för att kunna se hur våldet byggt upp sig över tid. Det börjar aldrig (oftast inte) med ett fysiskt slag direkt i ansiktet.
Det är som att de säger till en att sluta ”hitta” problem. Men som våldsutsatt är det inte svart eller vitt. Som våldsutsatt har man genomlidit trauman. Som våldsutsatt så har man sett och ser förövaren fullt ut för vem hen egentligen är bakom masken. Bakom den ytliga charmen de så gärna påvisar gentemot andra utåt. Vi vet och vi vill beskydda vårt barn för förödande konsekvenser, konsekvenser som kanske först börja påvisas efter ett antal år under samma tak som förövaren. Vi vet att en förövare alltid kommer vara en förövare. Det är inte skillnad på privatpersonen när barnet inte är närvarande och på föräldern när barnet är närvarande. Det är samma person vilken tid på dygnet det än är. Det går inte att kringgå det uppenbara och hitta på ursäkter som andra runtomkring förövaren kanske kan göra, såsom att ”vad hen gör på sin fritid har ingenting att göra med när hen har sitt barn närvarande, och hur hen är som förälder.” Igen, det har allt med saken att göra. En manipulativ person manipulerar (nödvändigtvis) inte konstant och gentemot alla, därför kan dessa linjer ibland suddas ut. Och man som utomstående kring förövaren misstar taktiska drag för exempelvis omtänksamhet och charm. Men en manipulativ person med psykopatiska eller narcissistiska drag kommer aldrig att ändra på sig. De kommer vara samma skrot och korn enda in i kaklet. För att en person ska kunna bli hjälpt, så måste man själv först inse att man behöver hjälp, och sen kunna uppsöka och ta emot hjälpen. Vilket en sådan person aldrig någonsin kommer att göra. Kom också ihåg, en förövare visar dig det hen vill att du ska se. Och här behöver myndigheterna bör blir bättre på att genomskåda förövaren. En manipulativ person vet oftast när de behöver switcha på och av för att verka trovärdiga. Ibland gör de ur sig själva för att frustrationen, ilskan, tomheten tar över, eller att känslan av att bli validerad eller bekräftad inte bemöts. Och det är vi som utsatta som måste hålla huvudet kallt, låta denna dagen komma när helvetet bryter ut och förövaren gör ur sig totalt. Men hur kan myndigheterna be oss att sitta ner i båten, avvakta och se på tills den dagen då barnet far illa ut, eller till den dagen då det syns på barnet att hen mår dåligt. Varför är det först då vi kan göra något, när det redan kanske är försent? Ett barn har rätt och ska främjas via trygghet och kärlek och inte via försummelse, kalkylerad kärlek, manipulation, hot eller våld. Och varför ska vi utsatta behöva konstant leva i ett latent våld, en känsla av att aldrig veta när nästa bomb utlöses, när nästa fight ska tas?
Det är en kamp, en vidrig kamp om barnets bästa som ska vara självklar. Så många tårar, energilöshet, elände och sömnlösa nätter denna kamp orsakar. Ofta tänker jag tillbaka på lilla hjärtat, eller Esmeralda som hon hette. Hur orättvist och förjävligt det var. Men ändå så förväntas vi våldsutsatta att springa ett marathon, hitta nya sätt att lura på sitt barn en förälder, för att det är förälders rättighet. Förälderns rättighet på ett papper. Det blir vår skyldighet att främja umgänget mellan barnet och vår förövare, vilket inte kunde vara mer absurt. Det är vi som ska hjälpa till att skapa en anknytning mellan barnet och förövaren. Det är precis som att de säger, hej barnkonventionen, släng dig i väggen. För här betyder en mamma eller en pappas rättigheter mer än vad hälsa, välmående och kanske mer än vad ett liv gör. Precis som det blev för Esmeralda som berövades sitt liv.
Den smärta som uppstår när man behöver se sitt barn, gå emot hens vilja. När man ser barnets tendenser till att falla för förvarens manipulation. När man ser barnet må dåligt via sitt beteende som utsöndras väl hemma hos dig som är en trygg punkt, är minst sagt hjärtskärande. Att hela tiden skadehantera, släcka bränder ifrån förövarens föräldraskap. Det är som man som förälder aldrig hinner ikapp. Man slukas hel, förväntas lösa allting samtidigt. Som att ha hand om ett faktiskt barn, samtidigt som man ska hantera en vuxen förövare som högst troligt är fast i sitt sårade barn-jag. Man förväntas släppa emotionella känslor kopplade till sin förövare, man förväntas läka sig själv samtidigt som man blir fortsatt utsatt, man förväntas ordna med det praktiska för barnet, man förväntas att uppfylla alla skyldigheter för båda sidor. Man förväntas ensam bära allting genom hela processen, för att sedan tvinga på sitt barn en oberäknelig, destruktiv och missgynnsam relation. Allt enbart för att det per princip enligt rättsväsendets mall bör vara bättre för barnet att exponeras lika mycket för mamma såsom med pappa trots våld inblandat. (Men som vi nu hoppas se skillnad på!)
Till myndigheterna och till rättsväsendet vill jag bara säga:
Nej, det kommer inte bli bättre med tiden.
Nej, det är inte jag som försvårar.
Nej, vi kommer aldrig kunna ha en ”normal” relation, inte ens för barnets skull.
Nej, vi kan inte enbart blicka framåt.
Nej, jag ljuger inte eller förskönar våldet.
Nej, barnet behöver inte alltid båda föräldrarna.
Och istället säga:
Ja, vi måste hitta hälsosamma och rimliga förhållningssätt som fungerar utifrån att ha varit våldsutsatt eller fortsatt är.
Ja, min förövare kommer alltid att vara en förövare.
Ja, jag har försökt eller fortsatt försöker, mer än jag orkat samt orkar och hade velat.
Ja, det är viktigt och relevant vad för typ av våld som skett.
Ja, det är viktigt och relevant vad för typ av våld som sker idag.
Ja, min sanning är att bli betrodd och hörd.
Ja barnet förtjänar det bästa, och det bästa kan vara att barnet enbart har en förälder i sitt liv.
—————————————————————-
/Stina