Kära förövare.
Jag hatar dig inte längre, jag förlåter dig. Inte för dig, utan för mig.
(Detta var min ursprungliga början på mitt hej då. Men jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att förlåta denna personen. Inte ens för mig själv. Det handlar inte om att inte kunna gå vidare, det handlar om att jag inte klarar av tanken att på något sätt via en ursäkt förminska det hen gjorde mot mig. Jag tänker inte svälja det jag fick stå ut med, jag tänker inte acceptera det så hen får okej att fortsätta göra det mot mig eller andra. Jag sätter ner foten en gång för alla. Men jag tänker inte låta detta leva framför mig, utan bakom mig.) – Det är givetvis okej och fullkomligt rätt om man känner att man behöver förlåta för sig själv. Alla läker vi olika och behöver olika för att ta oss framåt. Jag bestämde mig för att inte behöva det, utan att jag klarar mig framåt ändå.
Nu tillbaka till ursprungliga texten.
Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, jag behöver och förtjänar äkta kärlek och trogenhet. Jag stannade så länge, det var mina aktiva val, min vilsenhet förblindade med ditt manipulativa beteende, så jag klandrar även mig själv. Men mitt liv behöver mer och är värt mer än det du fick mig att tro på. Jag hade inget val, du gav mig inget val än att gå vidare och att börja hantera den psykiska smärta och den känslomässiga berg och dalbana du utsatte mig för. Det kommer ta tid, men jag är redo att ta mig igenom det. En dag i sänder. Jag har inte bråttom någonstans, jag skyndar långsamt. För denna resa jag nu gör har en viktig destination, resan tillbaka till välmående och hälsa, och den resan har ingen deadline.
Jag är redo att acceptera det som hänt. Jag är redo att bemöta min smärta och använda den framåt. Min sanning är nu berättad och det finns inget mer att hämta ifrån det eller att älta över. Så många frågeställningar som cirkulerat i mitt huvud, men som jag nu behöver få insikt i att jag aldrig kommer få besvarade. ”Varför jag?” Allt kommer läggas i min symboliska svarta plastpåse, knytas igen och leva bakom mig. Tidigare har denna varit framför mig, vidöppen, öppen för gamla händelser och känslor att florera runt, som att ha ett läkande sår som du konstant petar i. Detta blockerade även min syn och fick hela tiden vara i fokus och det tog framförallt mitt fokus ifrån andra personer och saker. Fokuset har nu fått en ny betydelse, en ny mening, och jag ser klarar än vad jag har gjort på mycket länge.
Jag älskade dig, mycket mer än vad jag älskade mig själv. Jag satte dina behov framför mina egna. du blev min drog, du blev mitt beroende och du blev mitt stora trauma.
Att göra dig till lags blev min främsta prioritet.
Du var en falsk trygghet, du fick mig att tro att det bara fanns ett du och jag, ett du och jag tillsammans.
Du fick mig att tro att det var den kärleken jag förtjänade, din uträknade kärlek.
Du älskade inte mig mer än vad du behövde mig. Du älskade nog mig för att du behövde mig.
Du fick mig att känna mig otillräcklig och osäker. Osäker på min plats vid din sida.
Du satte mig i en position där jag konstant skulle känna konkurrens och konstant få kämpa för din uppmärksamhet och för din kärlek. Du påpekade ofta hur du hade fler i kö, alla inväntandes på min plats, om du bara hade velat, så hade du kunnat.
Tanken var nog att jag skulle känna mig ärad, och speciell, men allt jag kände var förakt, förakt mot de andra som ville äventyra vårt, mitt och ditt. Du vände mig emot många och jag tappade några goda vänner på vägen.
Du gav mig tillräckligt för att känna att det var vi, men inte tillräckligt för att få känna att det var vi livet ut. Du fick mig att känna ett obehag, att detta, det vi hade, närsomhelst kunde ta slut och att jag var utbytbar.
Du hade en tydlig gräns och var alltid bered på att lägga till lite extra när det behövdes och vart det behövdes så mitt utrymme för att lämna skulle bli mindre och längre bort för varje gång.
Du gjorde så jag levde på mottot ”när vi har det bra så har vi det jättebra”, och du fick mig att förtränga allt det dåliga och allt det onda.
Du var den som fick mig att känna mig mest älskad men också den som kunde slå mig tillbaka ner på jorden hårdare än hårt.
Du läste av mig så bra, medans jag aldrig kunde läsa av dig.
Du fick mig att vilja behaga dig på alla möjlig sätt, både intellektuellt och sexuellt.
Du gjorde det tydligt att det var bara en utav oss som skulle stå i rampljuset och att min lycka och glädje inte skulle få vara utav mina egna prestationer utan via dina.
Du gjorde så jag offrade allt för dig och till dig.
Du drev mig, mitt hjärta och mitt logiska tänkande över kanten. Jag blev desperat efter den sanning du aldrig gav mig och höll undan ifrån mig, allt blev som ett pussel som jag skulle hinna lägga färdigt innan jag föll sönder totalt. Det blev en kamp om tid, tid som jag inte ville lägga en sekund till på någon som inte ens värderade mig för mig. Så många anledningar att lämna, men alltid någon anledning till att stanna kvar.
Jag är så sårad, upprörd, arg, skamsen och bara otroligt lurad.
Du lurade mig totalt.
Jag önskade mig en förändring, den förändring du predikade över, som du konstant lovade mig, men den förändringen var aldrig ens i närheten på ingång. Den förändringen använde du bara som ett bete för att fortsatt kunna spela ditt spel.
Du levde efter ”att ha kakan kvar samtidigt som att kunna få äta den”.
Du fick mig att känna mig som en maträtt på en stor buffé som var ”ta allt du kan och orkar”, men du blev aldrig mätt, aldrig mätt på enbart mig.
Du sålde mig en framtid, en lycklig framtid med precis allt det jag någonsin velat ha och alltid strävat efter.
Du var en person utav många ord, och samtidigt en person med otroligt lite handlingar.
Du skapade friktion med tanken i vad det skulle kunna vara med vad det faktiskt var.
Du utnyttjade mina fina sidor och kvalitéer och vände på dem så de skulle bli mitt fall.
Du fick mig att känna att jag ville vara den där hjälpande handen för dig, att pusha dig, läka dig, älska dig och lyfta dig, för att du, du fick det att se ut som var att alla ville dig illa på ett eller annat sätt.
Du fick mig att se med tvekande ögon på så många fina människor runtomkring, där du själv egentligen var syndabocken.
Du vred på så många sanningar för att i slutändan vinna på det. Men för vad och till vilket pris på vems bekostnad?, det brydde du dig aldrig om.
Du ljög konstant, och när jag ifrågasatte din lögn så ljög du igen för att täcka upp din förra lögn.
Du hade ett smeknamn på mig, men du kallade också alla du involverade i ditt liv för samma sak.
Du tittade ofta mig djupt in i ögonen, det kändes som du såg min själ, trodde du såg mig som ingen annan gjort eller kunde göra. Men du såg inte mig mer än du såg någon annan.
Du påpekade ofta hur jag var din bästa vän, hur du inte hade så många nära vänner som du kunde öppna upp dig till och prata med, att jag var den för dig och hur du förlitade dig på mig.
Du sa ofta och frekvent att du ”aldrig hade känt såhär förut”, men du var inte kapabel till att att känna alls. Det där var ännu en replik som ingick för att få mig dit du ville.
Jag kunde stå i tårar framför dig, men det var som att du medvetet ignorerade mig. Ignorerade den smärta jag bar på, som du fick mig att bära på via dina ord och handlingar.
Du fick det alltid att känna att det var mitt fel.
Du fick mig att känna att mina tårar, min smärta och min förtvivlan var något jag själv ”skapat” eller ”hittat på.”
Du fick mig att känna mig som en bensinstation, ett stopp på vägen för att tanka innan du for vidare till nästa. Du behövde få ladda om i ett hem, i en famn, i mitt kön.
Du fick mig så många kvällar gråta mig till sömns. Vart var du någonstans? Varför hörde du inte av dig? Du försvann, och kom sen tillbaka som ingenting hade hänt.
Du hotade så många gånger att lämna mig, allt för att få mig att gå på nålar kring dig och kring oss.
Du var oberäknelig och obehaglig men samtidigt så genomskinlig och kalkylerande.
Du fick mig att normalisera ditt beteende över tid, som att ställa in mig i duschen med lagom temperatur, där du succesivt höjde värmen. Anpassade mig med den förhöjda temperaturen ett snäpp i taget. Så subtilt men så planerat.
Kort och gott, du fick mig att känna mig så speciell till en början, för att sedan bryta ner mig bit för bit, forma mig till den du ville att jag skulle vara för dig för att sedan se hur du kunde använda mig.
Att släppa dig var det allra svåraste jag har gjort. Men att släppa dig var viktigaste jag har gjort för mig själv. Jag önskar dig inget annat än lycka i det du tar dig ann och jag önskar att du aldrig aldrig någonsin behandlar någon såsom du behandlat mig. Ingen förtjänar att ligga vaken på natten i tårar och känna att man inte är bra nog. Ingen förtjänar kränkande slag och ord. Absolut ingen.
Innerst inne så tror jag mig att se en otroligt sårad och osäker själ hos dig, vilket ändå någonstans gör mig ledsen, för du förlorade en otroligt empatisk person och jag kommer trots allt du utsatt mig för, aldrig vilja dig illa, det, det får stå för dig. Detta är den du är och hur mycket du än vill lägga över detta på mig, peka finger, spela offerkofta, vända på det, trigga fram reaktioner, så kommer du aldrig lyckas. Det är slut på ursäkter och bortförklaringar. Detta börjar med dig och slutar med dig. Jag hade ingen egen delaktighet i den misshandel du utövade gentemot mig. Och nej, det finns inte två sidor av ”historien” eller av sanningen.
Och ett korrekt avslut kommer aldrig komma ifrån dig, därför kära förövare, är detta mitt sista avslut till dig, och ett sista hej då.
Säcken är nu knuten, sanningen är berättad, ältandet är över, och en ny morgondag är här och en ny början på en ny framtid och ett nytt kapitel står i dörröppningen. Jag väljer nu att läka, åtminstone så bra som jag kan. Ärr kommer jag alltid att ha kvar ifrån dig, men inga fler öppna sår. Du är numera inget mer än en del av en erfarenhet som ligger i en svart plastpåse bakom mig.
Du är mitt förflutna.
/Stina